Om du är konsult eller timanställd: har du då ett förhållningssätt som skiljer från när du är anställd? Och i så fall: Varför då?
Jag känner en kvinna som i flera år vikarierat som vårdbiträde på ett senil-demensboende. Hon trivdes jättebra och kände verkligen att hon gjorde nytta. När hon berättade om sitt arbete var det så roligt att höra henne prata om de gamla och hur mycket hon tyckte om dem. Hon verkade ha hittat rätt, efter att ha prövat flera andra jobb innan.
Hon tog upp sina studier för att bli färdig undersköterska, och hennes chef lovade henne en fast tjänst när hon kom tillbaka. Hon blev klar ett år senare. Sedan förändrades hon ganska rejält.
Plötsligt pratade hon inte om de gamla fina människorna hon hjälpte och nyttan hon gjorde. Istället klagade hon över att hon att chefen inte lät henne beställa vilken uniform hon ville, att kraven på att de gamla skulle ut i friska luften en gång om dagen var orimliga, att det var alldeles för liten personalstyrka på kvällarna. Och så vidare…
Jag vet att denna kvinna är långt ifrån ensam om att ha den attityden till sin arbetsgivare. Själv började jag reflektera över detta redan för några år sedan. En av mina kunder insisterade på att jag skulle bli halvtidsanställd under en säsong av workshop-turnerande i Sverige med kunden. För min del var det bara en affärsmodellsvariant. Så länge mitt arvode per workshop var okej, kunde jag väl bli anställd. Men samtidigt kände jag mig konstig. Skulle min kund vara min arbetsgivare? Det går väl inte?
Jag kände mig aldrig som anställd. Och tur var väl det. För tänk om jag hamnat i samma fälla som så många andra gjort, inklusive undersköterskan. Då hade jag inte blivit långvarig hos den kunden, och inte heller fått ett förlängt uppdrag på ytterligare en säsong.
Visst finns det någon slags trygghet i att vara anställd. Så länge företaget går bra kommer lönen varje månad. Men om man inte ser upp förlorar man två andra aspekter: Distans och Fokus:
Ett visst mått av distans tror jag är bra. Det är lättare att se klart och jag behöver till exempel inte bry mig om all internpolitik. Jag behöver inte heller ta allt personligt när chefen beslutar om något jag inte håller med om. Tycker jag att inriktningen är helt fel så kan jag ju erbjuda mina tjänster på annat håll. Därmed inte sagt att mitt engagemang ska vara lågt – bara mer balanserat.
Fokus är viktigt. Som konsult lever jag på att göra ett riktigt bra jobb. Annars får jag inte komma tillbaka. Som anställd fokuserade även jag ibland för mycket på problemen. Det suger energi och tar bort fokus från lösningen och uppgiften (uppdraget). Det blir lätt en ond spiral.
Jag tror att många skulle må bra av att ibland ställa sig frågan: Skulle det spela det lika stor roll om jag vore konsult? eller: Kan jag göra mer än mitt bästa efter de förutsättningar som finns?
Så funderar jag. Vad tänker du?
