Det är inte du, det är jag…

Har du någon gång träffat någon som fått dig att ändra humör? Klart att du har!

Jag har nyligen genomfört något som kallas för triad-coaching. Det är helt enkelt ett coachsamtal mellan två personer och med en observatör som lyssnar och bedömer. Efter samtalet har vi från olika perspektiv kunnat ge och ta feedback. Vackert så. Spännande samtal. Bra träning. Ja, allt var bra förutom den enorma irritation jag kände över en av deltagarna. Han retade gallfeber på mig. Jag talade tidigt om för honom att vi hade ett kommunikationsproblem och att vi inte lirade. Sedan gick vi vidare i våra samtal ändå.

Efteråt stannade jag upp för att verkligen fundera på situationen…

Min första tanke var: Det är något hos honom som får mig att reagera så här. En snabbanalys sade mig att hans sätt att styra samtalet, avbryta och bestämma över oss gjorde mig störd, irriterad, ja nästan arg.

Efter den tanken ville jag släppa det hela. Men så fick jag en ny insikt. Var det kanske så att: Det var något hos mig som fick mig att reagera på något hos honom?

Är det så att jag vill vara den som bestämmer? Eller att jag annars ska ”godkänna” andras mandat? Och vad för känslor bubblar annars upp? Osv. Många tankar där…

”Något hos dig eller något hos mig… Spelar det verkligen någon roll?” Kanske ni undrar. Jag har kommit fram till att det är en jätteskillnad.

Den första tanken säger att jag är ett offer. Vad du än gör så reagerar jag med känslor. Glädje, sorg, ilska etc. Det är orsak och verkan och jag har ingen kontroll. Ansvaret ligger hos någon annan.

Den andra tanken, eller insikten, får mig att faktiskt ta hela ansvaret själv. Det är inte någon annans fel att jag reagerar som jag gör. Det är jag själv som har satt upp spelregler för vad som är ok och vad som inte är det. Den insikten är lite läskig men samtidigt också befriande, för nu är det jag som har kontrollen igen. Jag är inget offer. Jag väljer.

Sedan jag kom fram till det här blev jag plötsligt lite mer nyfiken på denne man i min triadcoaching. Han har sagt en massa smarta saker på vägen som kommer att göra mig till en bättre coach. Och med nyfikenheten började mitt agg att smälta bort. Han är ju helt ok! Tänk så skönt det kan vara.

Hur tänker du själv i den här frågan?

Vem bestämmer över dig och hur du reagerar?

Du själv? Någon annan?

Varför då?

Dela inlägget

Fler inlägg