I vår familj är min fru alphahonan, den som står högst i rang. Ja i alla fall om du skulle fråga vår hund Våfflan*. Det kan bero på många saker, t.ex. att hon spenderade mycket tid med Våfflan som valp, men en av de viktigaste enligt mig är att hon praktiserar det jag härmed döper till: ”Det följsamma ledarskapet”.
Jag noterade det en eftermiddag när vi var ute med hunden tillsammans. Min fru höll i kopplet och vi stannade vart och vartannat steg för att låta Våfflan nosa på något som bara hon kunde förnimma. Jag var som vanligt lite otålig och tänkte på hur mina hundrundor ser ut. När jag tröttnar på att hon nosar på allt så går jag bestämt framåt. Stannar hon så kommer jag med min överlägsna muskelstyrka att tvinga henne att hänga på. Hon har inte en chans. Det är inte särskilt angenämt för varken henne eller mig, men det är effektivt. Vi tar oss framåt snabbt. Det min fru gjorde tog oss också framåt men betydligt långsammare. Ibland trugade och lockade hon lite. Och när det dröjde alltför länge gick hon t.o.m. tillbaka för att hämta med sig hunden. Det fungerade, men tog alltså lite tid.
”Vilket tålamod du har”, sa jag.
”Jag har en överenskommelse med Våfflan”, förklarade frugan. ”Om hon inte drar i kopplet, så gör inte jag det heller”. Det är en respekt-grej”.
Förklaringen slog ner i mig som en äkta aha-upplevelse. Så smart. Så följsamt. Kanske finns här något att utforska även i arbetslivet? Jag minns ett chefsjobb jag en gång hade. Jag tog över en liten grupp eventprojektledare och ingen var direkt glad att jag kom in som ett lager mellan dem och deras förra chef. Många tjurade, surade, pustade och frustade. Här kunde jag valt att bara använda min makt och slita med dem åt mitt håll utan större hänsyn. Jag beslutade istället för att praktisera aktivt lyssnande. Vi satte oss ner och de fick oemotsagda berätta hur de kände inför den nya situationen. Jag ställde frågor och följdfrågor. Jag ville verkligen förstå och de berättade. Jag sammanfattade och frågade om jag hade greppat situationen. De sa Ja. Då sa jag att jag förstod dem men att jag kanske inte höll med om alla slutsatser. Jag förklarade sen förstås varför, och för första gången märkte jag att de accepterade mig och mitt resonemang. Det betydde inte att de gillade det, men de förstod åtminstone. Vår relation blev lite bättre.
Att sakta ner, försöka förstå och erkänna det tvivel, den oro, kanske ilska (men också hopp, glädje och lust) som en förändring kan föra med sig är viktigt. Att förklara syftet, målet och vägen fram. Då skapar du ett utrymme att följsamt kunna leda människor åt ditt håll. Det kan ta längre tid, men i gengäld når ni fram utan att alla känner sig överkörda, stukade och icke respekterade.
Några kommer aktivt att hjälpa dig. Andra kommer reaktivt att följa dig. Några motståndare kommer ändå att finnas, men de blir färre än om du bara kör på makt och tvång.
Visionärt-, kommunikativt-, autentiskt-, agilt ledarskap. Det finns så många varianter att en till knappast behövs, eller hur? Men nu fick du en ändå, det Följsamma Ledarskapet.
Tack för att du läser mina tankar
//Antoni
* …samt mina barn, föräldrar, svärföräldrar, vänner, släktingar, grannar och vår katt. Och jag själv.
