Jag presterar. Alltså är jag bra. Eller?

Det här med att utveckla och förbättra sin förmåga att prestera bättre är någonting jag är väldigt intresserad av. Men är vi bara värda något om vi presterar på topp? Sanningen kanske inte är så enkel…
I många böcker inom idrottspsykologi kommer begreppet självkänsla in. Det finns två sorter; Bas-självkänsla och Prestationsbaserad självkänsla. Som vanligt kan vi göra en fyrfältsmodell som du kan se här nedan.

Bas-självkänslan är det värde du tycker att du har oavsett hur du presterar. Du är alltså inte beroende av att bli bekräftad genom en prestation utan har tryggheten inom dig.

Den Prestationsbaserade självkänslan säger att du är värd något när du lyckas prestera. Det är en skön känsla. Den sporrar dig. Men den kan också göra dig nervös. Elitidrottare har tydligen ofta högt på båda parametrarna, och presterar också extremt bra.

Hur får man en bra Bas-självkänsla? Oftast formas tidigt det tidigt i livet, mycket beroende på hur föräldrarna kommunicerat ens värde. Om jag bara är värd något när jag gör något bra, så kommer jag att utveckla en hög prestationsbaserad självkänsla, och kanske inte så hög bas-självkänsla. Jag reflekterade över det när jag hörde min kamrat, föreläsaren Micke Gunnarsson som svarade sin son, som förtvivlat undrade vad han skulle bli när han blev stor. ”Du ska inte bli någonting.” Svarade han. ”Du är redan allting. Men du kommer att göra en massa”. 

Sedan går det förstås även i vuxen ålder att medvetet separera prestationer från personer. Jag tror att det då kräver en större ansträngning än om vi får det från början. Men det går.

Det finns många nycklar till att prestera bättre. Beröm för en prestation ökar chansen att få personen att prestera bra även i framtiden. Det vet vi. Men kom ihåg att det i sig inte betyder att vårt människovärde bara kan räknas så endimensionellt.

Så tänker jag. Hur tänker du?

Dela inlägget