Jag önskar er alla en god jul med dessa tankar från mitt senaste månadsbrev! Nu tar jag jullov och så hörs vi efter helgerna.
Chop! Chop!” lät det när mannen kapade julskinkan i båda ändar. Så hade han alltid gjort. För det var så man gjorde julskinka. Först kapades ändarna och sedan kunde skinkan griljeras.
”Varför gör du så där” undrade en vän som en dag såg detta hända.
”Det är så man gör” svarade mannen.
”Var har du fått det ifrån?” frågade vännen.
Mannen blev först irriterad men insåg sedan att frågan var berättigad. Han tog fram telefonen och ringde upp sin mor.
”Mamma, varför kapar du alltid ändarna på julskinkan?” frågade han.
”För att min ugnsform är för liten. Jag får inte plats med den annars.” svarade hon.
Hur uppstår kulturer? Hur uppstår ”sanningar”? Lean-experten Niklas Modig berättade på en konferens som jag modererade, att händelser skapar ”sanningar” som i sin tur skapar beteenden. Och det är beteenden vi kan observera.
När jag var en nybakad IT-säljare i början på 90-talet tittade jag mig omkring. Jag såg hur mina nya kollegor hade tjocka väskor med tjocka pärmar fyllda med overheadblad. Jag gjorde likadant. När jag hade kundbesök släckte jag ner och började visa den ena “bilden” efter den andra. När några somnade blev jag först irriterad. Men ganska snart insåg jag att det var jag som gjorde något tokigt. Där började min aversion mot PowerPoint.
I min bransch är det många som svänger sig med siffrorna 7, 38 och 55. Det är procentsiffror som används för att beskriva vad mottagaren upplever av din presentation.
7% är orden du säger.
38% är rösten.
55% är kroppsspråket.
Även jag använder dessa siffor, fast numera med ett tillägg. För vad (nästan) ingen säger är att att dessa siffror aldrig togs fram för att mäta effekten av en presentation.
Mehrabian (som är pappan bakom siffrorna) ville undersöka hur mycket testpersoner gillade den person som läste upp ett ord i taget. Han bedömde gillandegraden baserat på ordet, rösten och ansiktsuttrycket, eller Verbal, Vocal och Visual liking. Detta var 1971, och nu över fyrtio år senare fortsätter missuppfattningen att spridas, av oss i kommunikationsbranschen.
Så när vi beter oss som vi gör, när vi kommunicerar våra sanningar, kan du alltid fråga dig: Vem säger det? Och varför?
Men – Kanske är det helt fel tillfälle att uppmana till ifrågasättande. Jag menar; det är ju snart jul! Med tomtefar och tomtenissar, med träd inomhus och kulor i granen. Vill vi verkligen uppmana de små barnen att börja med kritisk källgranskning? Kanske kan vi ibland få ha våra sanningar för att vi mår bra av dem. Ja varför inte?
Jag önskar er därför en underbar jul och ett gott nytt år. Själv ska jag göra julskinka. Och 
på min ska ändarna få vara kvar. För det är så man gör julskinka!
Vi ses 2015 igen
Ho ho ho //Antoni
