Kraften i det ANDRA intrycket

Kraften i det ANDRA intrycket
Jag var en nyinryckt flottist i slutet på åttiotalet. Vi var en pluton ”gnistar” (ett annat ord för telegrafister). 47 unga män från när och fjärran som samlats i Karlskrona för sex månaders grundutbildning, innan vi skulle stängas in i små radiohytter på båtar som flöt eller tog sig fram under ytan.

Där var Jonas och Mikael, två Lundell-fanatiker som fann varandra direkt. Där var Anders med hatten på sned och Per som smet upp på luckan och sov när ingen såg. Där var andra som jag knappt lade märke till och åter andra som utstrålade coolhet men vars namn jag glömt.

Och så var det Staffan! En tämligen intetsägande person med böjd rygg och tjocka glasögon framför en bräcklig, icke simkunnig kropp. Jag dissade honom direkt!

Det var inte så att jag gjorde något medvetet elakt mot denne yngling. Jag valde bara bort honom på samma sätt som man väljer bort vissa kläder i butiken. Utan någon eftertanke. Jag gav honom inte en chans utan började istället hänga med de ballare killarna.

Flera månader in på vår tid tillsammans ändrades detta. Jag minns inte hur men jag tror det var när någon lärt mig att spela mina första ackord på en lånad gitarr, som jag och Staffan började prata. Han skapade själv musik visade det sig. Jag frågade om jag kunde få låna en av hans låtar. Det var ok sa han och gav mig texten, ackorden och melodislingan. Jag gjorde ett halvhjärtat försök. Resultatet av min tolkning var inte märkvärdig i sig. Långt viktigare var att det var den interaktionen som gjorde att jag öppnade dörren för Staffan och såg honom – på riktigt – för första gången.

Och vilken skön snubbe det var! Hans humor var stillsam, smart och otroligt rolig. Hans vänlighet var långt mer än jag förtjänade. Hans musiköra var bra mycket bättre än mitt utan att jag för den skull var helt kass (betänk att just ”gnistar” ansågs vara de mest musikaliska.) Jag kom att gilla Staffan!

Jag var runt tjugo när jag låg i lumpen. Idag är jag fyrtiosju. Staffan är fortfarande med mig i tankarna som en lärdom att inte alltid tro på det första intrycket utan att hellre vara öppen för även det andra och tredje intrycket.

Kära Staffan, som egentligen heter något annat. Jag vet inte var du är för vi har inte haft kontakt efter att vi placerades på varsin båt, för snart trettio år sedan. Men var du än befinner dig vill jag att du ska veta att du gjorde ett fantastiskt starkt andra intryck på mig, och för det är jag dig djupt tacksam!

Och till dig som läser detta: 70% av alla första intryck varar. Om du därför utgår från att alla är goda och intressanta så kommer du att bli bra mycket gladare än om du bestämt dig för att de flesta är idioter, eller bara ointressanta. För det stämmer sällan. Det lärde jag mig för snart trettio år sedan.

Tack för att du läser mina tankar

Dela inlägget