Är det inte spännande när det kommer människor som delar vår väg i livet, och som får oss att tänkta till? Ja, kanske till och med får oss att bli bättre människor? Det finns många som får mig att känna så. För mig blir världen en bättre plats med er än den skulle vara utan er.
I vinter har jag funderat på människor som berört mig med sina respektive kvaliteter. Jag ger er här ett axplock på tre personer vars vägar för länge sedan upphört att gå längs min, men som jag ändå minns för vad de stod för. Lär känna Niclas, Magnus och Per:
Niclas var alltid en tystlåten kille. Han var med i den fotbollsklubb jag och några vänner startade i mitten av åttiotalet. Niclas var definitivt en av de duktigaste killarna i laget, vilket han visade med sin teknik, känsla och sitt spelsinne ute på sin vänsterkant. Men det var inte det som jag fascinerades av. Det var hans outtalade devis: ”Vad som än händer – gör alltid ditt bästa”. Många av oss andra var rena humörspelare. Gick det bra var allt toppen. Gick det dåligt blev vi vresiga på oss själva och på varandra. Nästan alla hängde med huvudet. Ja, alla utom Niclas. Han klagade aldrig utan gjorde som vanligt sitt allra bästa, även om vi låg under med 4-0. Vad Niclas gör idag är jag inte säker på, men han satte ett avtryck i mig i alla fall.
Magnus och jag kom båda från Göteborg. I september 1988 satt vi båda på ett tåg till Karlskrona. Vi skulle rycka in i lumpen som radiosignalister i flottan. I Karlskrona väntade en sex månader lång utbildning. Det tog inte lång tid förrän jag var trött på Magnus. På varenda lektion räckte han upp handen och ställde ett oändligt antal frågor. Både i början, när allt var enkelt och längre fram när det blev mer komplicerat. Men så hade Magnus också alla rätt på de prov vi sedan skrev. Och jag… jag var inte i närheten. Magnus och hans rättesnöre: ”Det är bättre att fråga och verka dum, än att inte fråga och vara dum.” har sedan dess stannat kvar i mig. Jag tror att han är läkare idag. Just en sådan läkare skulle jag vilja ha.
Per och jag satt under en tid bredvid varandra i ett kontorslandskap på Ericsson. Han som ansvarig för säljstöd inom ett affärsområde, och jag som ansvarig för marknadsföringen. Det var i början på detta årtionde och Ericsson var i en djup kris. Hälften av alla anställda fick gå. Vänner och kollegor runt om oss blev uppsagda. Och nu var det dags för en ny runda. I sådana tider blir vi lätt otrygga och allt fokus, alla diskussioner och spekulationer handlade om vem som satt säkert och vem som hängde löst. Vid ett tillfälle vände jag mig om till Per och frågade vad han tänkte om framtiden. Hans svar speglade hans attityd. Han började prata engagerat om nya spännande affärer som han var inblandad i, vilka möjligheter han såg på marknaden och hur många positiva signaler han såg. Inte ett ord om allt internt tjafs. Per lever med devisen: ”Fokusera på det du kan påverka”. Även om jag inte har kontakt med honom idag, fortsätter hans devis att inspirera mig.
Hur har du blivit påverkad av vad andra sagt och gjort? Och vilka avtryck har du själv lämnat?
Fundera på det. För en sak är säker; vad vi än säger och vad vi än gör, så lämnar det ett avtryck. Minnen som liksom fotspår syns på de människors vägar vi korsar, möter och följer.
