“Nu åker vi runt rinken ett halvt varv. Och jag vill att du ramlar minst tre gånger” sa jag. Andreas, 9 år, log. Sedan gav vi oss iväg.
När varvet var över skrattade jag och sa. “Hmm, du ramlade ju bara en enda gång. Du kan bättre“. Och så åkte vi igen.
Vad höll jag på med? När jag skulle hjälpa min sons kompis att lära sig att åka skridskor uppmanade jag honom att ramla. Varför sa jag så?
Det är egentligen rätt enkelt, men samtidigt tvärtom mot vad vi tänker:
Det är dina misstag som gör att du lär dig.
Om vi inte får göra misstag – hur ska vi då lära oss? Hur ska små barn lära sig att ljuda ord? Att sitta, krypa, gå? Och senare att simma, cykla och åka skridskor. Borde de tänka “Äh det gick visst inte. Jag blir kvar här på golvet för alltid...”? Knappast.
Och det borde vara samma i vuxen ålder. Men vi är så rädda för att göra fel. Organisationer har ibland så lågt i tak att vi slår i huvudet, bara vi reser oss från konstorsstolen eller tittar upp från maskinen. Det är så många som har en så pytteliten komfortzon att de tror att de är värdelösa om de gör fel. Men det är de inte, och särskilt så länge de använder lärdomarna för att bli bättre.
Om du är en av dem som känner så: Tänk istället att det är just då, när du “misslyckas” som du kan välja att vara i lärande istället för att ge upp. För om du ger upp så hämmar det din utveckling, din förmåga att prestera, din möjlighet att känna glädjen i att erövra ny kompetens.
För några år sedan lärde jag mig att crawla. I början kom jag 20 meter innan jag höll på att drunkna. Snart nog var jag uppe i 30. Men det gick ändå trögt. Jag frågade de som kunde. Jag fick tips. Jag gjorde framsteg, men också nya fel. Två steg fram. Ett steg tillbaka. En bra tid senare knäckte jag koden. Plöstligt kunde jag vända och simma tillbaka. Och sedan tillbaka igen och igen och igen. Känslan var lika euforisk som när barn lär sig cykla. Jag var i extas! Sedan dess försöker jag utveckla tekniken för att ständigt bli bättre. För så fort jag slutar med det lär jag mig inget mer.
När lärde du dig något nytt senast? Tänj på komfortzonen. Traska i dess kanter. I gränslandet för vad du klarar av. Att bara göra det du redan kan resten av livet… Näe. Det är att krympa. Att stå still är egentligen att gå bakåt eftersom resten av världen fortsätter framåt.
Så fortsätt ramla. Gör fel. Lär dig. Det är min uppmaning till dig så här i slutet på detta år 2013.
Fridens
//Antoni
