Man skulle kunna tro att jag som skrivit boken Virtuella möten, automatiskt är en guru. Det är jag inte…
Härom dagen skulle jag hålla i ett webinar och prata presentationsteknik. Vi som bjöd in till det testade av det nya webinarsystemet vi skulle använda, hela två dagar innan (lär dig tekniken). Det visade sig att jag inte kunde använda min iPad utan fick hitta en gammal laptop.
Nåja, vi var på banan och festen hade ju inte börjat. Resten av testet gick i alla fall framåt. Dock visade det sig att jag inte kunde visa PowerPoint och mig själv samtidigt med mindre än att bilderna blev jättesmå. Vi bestämde oss för att jag fick prata till de enkla slides jag skapat (och ni som känner mig vet hur mycket jag inte älskar PowerPoint alls och ännu mindre att vara en röst till verktyget)
Samma dag som webinaret skulle gå av stapeln kollade vi av tekniken igen. Vi startade testsessionen en halvtimme innan vi skulle börja mötet. Det fungerade… inte alls.
Vi valde istället att gå in i den äkta sessionen. Då hängde sig min dator. Den blev helt svart. Känslan var inte på topp. Jag startade om den. Vi hade fortfarande en kvart innan det var showtime (kom i ännu mer god tid än till det fysiska mötet), men jag märkte hur pulsen gick upp. Datorn startade men kom inte igång. Sakta, sakta blev stapeln full. Samtidigt behövde jag få igång PowerPoint. Ikonen studsade i flera minuter men startade inte.
Fem över utsatt tid var jag trots allt uppkopplad. Jag var stressad och snubblade på orden. Deltagarna visade gott tålamod – tror jag. De sa nämligen inget fastän chatten var fri att använda och jag pausade och bad dem om frågor eller kommentarer. (bygg relationer även virtuellt)
Efter en tafflig inledning (ha en bra start- och stoppritual) där jag bland annat visade upp boken de skulle få efteråt, in i kameran som inte var på eftersom de bara såg PowerPoint, kom jag igång. Själva ämnet är något jag kört många gånger. Även i webinar-format. I nästan en timme pratade jag med korta pauser för att få in deltagarnas reflektioner. (undvik långa presentationer). Under tiden ringde min telefon som jag glömt stänga av. Min padda plingade till. En städerska började dammsuga utanför kontoret och någon klev in på mitt rum fast jag stängt dörren.
Jag gick i mål till slut och tackade deltagarna så mycket för deras tid, exakt två sekunder innan sessionen stängdes av per automatik. Deltagarna måste ha känt det som att jag sade adjö och sedan lade på luren innan de hann svara…
Man skulle kunna tro att jag som skrivit boken, automatiskt är en guru på virtuella möten. Det är jag inte…
