Ibland är det svårt att se positivt på tillvaron. Den senaste veckan har jag:
– Tappat min strömadapter till datorn på tågstationen i Gävle, vilket kostade 900 spänn att köpa nytt.
– Glömt kvar min sportkepa på ett badhus i Halmstad. Pris: 200 spänn.
– Sett hur den mc’n jag tänkt köpa säljas framför näsan på mig.
– Blivit klockad på 61 km/h på en 50-väg till priset av 2400 kronor.
– Spelat min absolut sämsta golfrunda på hela året
Så vad gör jag nu? Ska jag skratta eller gråta? Ja, det beror tydligen på två saker: Dels om jag är optimist eller pessimist, och dels på min förmåga att ta in andra perspektiv på min situation.
Det har forskats en del på hur olika optimistiska och pessimistiska personer tänker och det kan sammanfattas i tre variabler. Om vi upplever situationen som Tillfällig eller Permanent, Global eller Specifik, och Extern eller Intern. Optimister och pessimister tacklar med- och motgångar väldigt olika. Ta min golfrunda. Om jag tänker som en optimist, skulle jag säga: Äsch, en dålig dag kan alla ha, och det var inte alla slag som var dåliga utan bara vissa. Dessutom hade jag nya bollar jag inte använt förut, för att inte tala om fortkörningsboten som tog min koncentration. Hade jag istället varit pessimistiskt lagd hade jag sagt att ”det är så typiskt, alltid går det så här. Vartenda slag gick åt skogen – bokstavligt. Och det är mitt fel som är så kass…”. Samma händelse. Olika verkligheter.
Och så var det förmågan till att se andra perspektiv. Det som kallas för ”re-framing”; att vända en negativ situation till vad som är bra med den. Härom veckan blev jag för ovanlighetens skull vrålförkyld och fick ställa in två kundmöten. Jag kunde förstås tycka att allt var skräp för det, men så insåg jag att jag plötsligt hade en hel dags extra tid för att förbereda en utbildning, med en balja gott te fylld med honung vid min sida.
Eller som när jag körandes bil i vintras ältade den usla servicen av en säljare när jag hade problem med min nyköpta tv – Det kändes viktigt ända tills jag lyssnade på radion som pratade om krigsoffer i Afghanistan…
Och medan jag grämer mig (för det gör jag) över all otur jag just haft den här veckan, separerar några vänner efter 24 år tillsammans, min kompis cancersjuka mamma ramlar och bryter lårbenet, och 10,000 översvämningsflyktingar i Pakistan får dela på tio(!) toaletter och nästan inget rent vatten…
Jag har svurit en hel del de senaste dagarna. Men kanske är ändå min tillfälliga svacka, jämfört med andra människors olycka, lika djup som en barnbassäng, lika viktig som ett veckotidnings-skvaller och lika evig som en dagssländas korta liv.
Hur ser du själv på motgångar? Är de tillfälliga eller typiska? Och vad jämför du med? Det avgör bara du.
