Förra vintern dök ett brev upp i min dator. Ett företag i England jag beundrat på avstånd, The Mind Gym, hörde av sig och skrev att jag verkade ha rätt profil för att leverera deras utbildningar i hur vi tänker, känner och beter oss. Skulle jag vara intresserad av att (efter en grundlig utvärdering/audition) komma på kurs i London för att bli deras underleverantör i Sverige? Mina tankar gick igång på högvarv. Ville jag ha den förändringen i mitt arbetsliv? Svaret var Ja! Kunde jag få till det så att jag kunde åka den givna veckan? Ja igen. Jag tackade ja, och fick en intensiv och mycket lärorik vecka i London, som jag nu tar med mig in i mitt arbete.
Under vintern har jag tänkt mycket på vilka val vi gör, och vad det betyder för oss. Det verkar som att vi går igenom någon slags cykel. Vi trampar runt i vårt goda eller dåliga ekorrhjul tills vi en dag börjar fundera på om det är så här det ska vara? Ibland går vi vidare med tanken och börjar planera för en förändring. Vi känner med magen. Vi tänker. Vi kanske skapar plus och minuslistor. Och då och då går vi ända fram till att agera på det vi planerat. Det är som en tratt. Mycket vardag smalnar ner till några åtgärder.
Det sägs att om du för ett par tusen år sedan korsade floden Rubicon utanför Rom, beväpnad, så fanns ingen återvändo. Då hade du förklarat krig mot romarna och fick då ta konsekvenserna. Det var detta Julius Caesar gjorde när han myntade uttrycket ”Tärningen är kastad”.
Vilka tärningar vi vill kasta, eller vilken flod vi vill över är upp till oss. Vi har nästan alltid ett val. Många stora beslut som jag genomfört har tagit mig över min egen Rubicon. Utbildningarna jag gått. Kvinnan jag friade till. Att säga upp mig, byta stad och starta eget. Men även mindre saker som att springa en halvmara, att putsa på min golfsving eller förbättra mina föreläsningar. Det måste inte vara enorma förändringar. Men ibland är det just det och ibland blir konsekvenserna större än man från början trodde.
Så när är det rätt att korsa floden? Det är den stora frågan. Ibland är vi kanske onödigt rädda. Jag kommer att få en hjärtattack av att presentera något inför en grupp. Ibland är vi realistiska i vårt konsekvenstänkande. Jag kanske inte ska åka Wasaloppet helt otränad när jag aldrig åkt längdskidor.
Att ha ett val betyder också att välja bort. Det är kanske en av de svåraste insikterna. Om jag reser till Thailand kan jag kanske inte åka skidor det året. Om jag säger upp mig är den framtiden stoppad. Om jag väljer en utbildning hinner jag inte med den andra…
I början av mitt egenföretagande var det många som frågade varför jag inte hade min verksamhet vid sidan om en fast anställning. Jag förklarade att jag helhjärtat ville ägna mig åt mitt företag. Jag valde att korsa floden. På samma sätt får jag idag frågan om jag inte vill tillbaka till en anställning ibland. Jag svarar att jag med rätt erbjudande skulle fundera på det – m e n – jag väljer att inte öppna den dörren eftersom den tar mitt fokus från vad jag gör. Jag korsar alltså inte den floden.
Vi har hela tiden ett val. Så vad vill du? Vilka floder har du framför dig? Vilka tänker du ta dig över? Och varför?
