Vad händer egentligen om du tillskriver människor olika känslor och egenskaper? För ett par år sedan fick jag tillfälle att få vara elev i presentationsteknik i London under en dag. Eftersom jag annars lär ut, blev det extra kul att bli inspirerad och få mer kunskap. En sak som läraren sa var att de känslor vi tillskriver vår publik påverkar vår kommunikation. Och det säger sig självt. Om jag tror att åhörarna är negativt inställda hamnar jag i försvarsläge. Om jag tror att de är uttråkade, blir jag kanske irriterad.
”Endow them” sa hon. ” Endow them with curiosity. Endow them with humor.” och så vidare. Alltså, tillskriv dem känslor och åsikter som gör att du kan prestera på topp. Ett enkelt och bra knep som jag och många med mig gör. En positiv känsla i en presentation eller ett samtal påverkar min kommunikation som i sin tur påverkar motparten.
Redan på 60-talet skrev doktor Berne något han kallade transaktionsanalysen. Han menade att vi tar olika roller som i sin tur påverkar vår kommunikation. Vi kan antingen ta på oss ett föräldrajag (överbeskyddande eller auktoritär), ett barnjag (undandragande eller aggressivt) eller ett vuxenjag (nyfiken, trygg)
Den har senare gjorts till en smart fyrfältmodell av författaren Thomas Harris. Om jag
tycker att jag är ok men inte du, blir jag inte särskilt nyfiken. Jag bossar dig. Om jag tycker att jag inte är ok men du är det, blir jag passiv eller kanske tvärtom aggressiv för att dölja min osäkerhet. Bästa rutan är förstås att jag är ok – och det är du också. Nu kan vi ha ett vuxet samtal där ingen behöver ha fel bara för att vi tycker olika. Och vi kan vara nyfikna på den andre personen. Vem vet? De kanske har rätt? Bara en sådan sak. Just den här enkla modellen har hjälpt flera personer jag coachat att förstå sig själv bättre och därmed andra. Det är då det blir spännande på riktigt.
Okej, så inför en presentation kan du tillskriva publiken de känslor som gör dig bättre. Även i ett kundmöte eller ett utvecklingssamtal med din personal kan du göra samma sak. Men här kommer en intressant vinkel från Anders Haglund, en mental tränare. Han menar att det egentligen är lika illa att tillskriva människor positiva känslor likväl som negativa. I inget av fallen möter du personen där denne är eftersom du redan i förväg bestämt dig för hur de känner… Är det att vara nyfiken och öppen?
Kanske är det alltså så att det bästa du kan tillskriva en person är potential? Att tro på dem. Att de vill utvecklas, bli bättre, starkare, klokare? ”Endow them with potential.” Är det först då som vi kan vara öppna och nyfikna? På riktigt?
