I våras satt jag och min unge son och tittade på Talang på tv. In på scen kom en ung man som såg rätt töntig ut. Långt stripigt, lite flygigt hår, som skulle täckt det mesta av ansiktet om inte glasögonen var i vägen. Han skulle framföra en egen låt, sa han. Jag log och tittade på min son, och väntade på slakten från juryn.

”Vad tror du?” frågade jag honom medan den unge mannen satt sig bakom sin synthesizer. ”Har han någon talang?”

”Det är 50-50” svarade min son. ”Det är det alltid. Det är inte förrän han har börjat som vi vet om han har talang.” fortsatte han.

Det var då jag insåg att min unge son var klokare än jag. När min häpenhet lagt sig var det mest stolthet kvar. Och en viss skam för att jag blivit så fördomsfull. Jag borde veta bättre.

Jag är säker på att ni alla har historier att berätta om hur vissa antaganden leder till fel slutsatser. Jag kan själv ge massor av exempel på folks trångsynthet. Från mig. Mot mig. Som när jag gick i åttan och fick göra ett diagnostiskt prov i svenska. Skolan skulle kunna bedöma om jag behövde stödundervisning trots att jag var bäst i klassen i svenska. Så kan det vara med ett konstigt efternamn som nästan ingen lyckas uttala rätt.

Jag har gjort samma misstag själv. Även om jag aldrig mobbat någon har jag ibland haft ett helt felaktigt första intryck. Det kan gräma mig länge. Just när jag tror att jag är öppen och fördomsfri får jag en smäll på fingrarna för att jag felaktigt ”fackat” in någon.

En vän i Stockholm brukar säga att alla nya människor han möter kommer in på en trea av fem möjliga. Sedan får de bevisa om de ska upp eller ner. De som visar att de är en fyra eller femma får mer av hans uppmärksamhet än de som åker neråt på skalan. Varför ska han lägga mer tid än han måste på människor som varken är goda, kloka eller visa? Ja, varför?

En lärare jag hade på IHM i företagsekonomi sa att många människor inte orkar leva med att världen är annat än svart eller vit. De har tidigt en världsuppfattning som de frenetiskt försvarar och de vägrar tänka sig att det kan finnas andra verkligheter, andra svar, andra färgskalor. Vi andra, menade läraren, visade fortsatt nyfikenhet och hade istället valt att osäkerhet är en del av livet. Min slutsats: Att vara fördomsfri är att vara nyfiken.

Mina bästa chefer har alla haft en gemensam egenskap. De lyssnar först och bedömer sedan. Det är djup före yta. Det är nyfikenhet före slutenhet. Det är mångfald före enfald.

Där ser man. Kloka och visa människor inspirerar mig. Människor som min vän jag skrev om. Människor som de nyfikna cheferna. Människor som min åttaårige son. Jag vill vara sådan jag med. Hur stor chans har jag att bli som dem? Jag skulle gissa på 50-50.

En liten avstickare här. Min terminologi:

Klok = Intelligent + god

Vis = Intelligent + god + erfaren

Dela inlägget