varje början har ett slut

Det här är en berättelse om en rottweiler. Eller rättare sagt två.

Min vän hade två av dessa hundar. Jag träffade de två ”bestarna” vid några tillfällen. De var hur lugna och snälla som helst. Den ene var gammal. Den andre ung. Så kom den dag när den gamle inte orkade mer. Veterinären sa att det var dags för honom att få sin spruta och somna in. Min vän frågade då hur de skulle göra med sin andra hund. Veterinären berättade att i naturen samlas flocken runt den döda under en stund. Sedan lämnar de den och fortsätter med sitt.

Den gamle trotjänaren fick somna in i knäet på min vän. Sedan släppte de in unghunden. Han kom fram, stannade, tittade, nosade. Och så, efter en stund, vände han och gick ut ur rummet. När de kom hem letade han inte efter sin kompis. Han visste och accepterade situationen. Han gick vidare.

Kanske finns det en lärdom här. Alla har vi motgångar i livet. Vi blir sjuka. Människor (eller husdjur) dör. Vi blir uppsagda, eller får inte det där jobbet som vi ville ha. Vi blir dumpade.  Eller så är det ingen motgång, utan bara ett slut på ett större projekt. Vi blir tomma inombords och får en slags mental baksmälla.

Jag tror att det finns någon slags kraft i att känna ett avslut. Byggare har taklagsfest när bygget är klart. En del dricker gravöl. Andra har fest. Några bara stannar upp och låter förändringar sjunka in. Allt för att känna att det som var, det var. Och är inte längre.

Jag tror också att många av oss rusar vidare utan att ha fått landa. Vi accepterar inte alltid utan hänger kvar. Envist. Det kommer förr eller senare tillbaka till oss.

I början på detta år frågade jag min förläggare om han kunde trycka på gasen och få ut min ny-version av Sluta hålla presentationer. Svaret blev inte vad jag trodde. Han sa att han lägger ner sin förlagsverksamhet. Hoppsan! Från en ny bok till inget förlag på några mail.

Så vad ska jag göra? Ska jag försöka ändra på hans beslut? Ska jag tjura i ett hörn? Eller ska jag börja med att känna en del sorg och fyra delar tacksamhet över det som var? Jag väljer det sistnämnda. Tacksamhet är en underskattad känsla.

Dessutom öppnar det för nya möjligheter. Jag kan inte se dem ännu. Inte klart i alla fall. Men de finns där.  Nytt förlag? Eget förlag? Inget förlag men böcker ändå? Det finns många vägar att gå.

Varje början har ett slut. Varje slut – en början!

Så låt oss vara glada åt det bra som var. Låt oss glädjas åt det bra som blir. Och låt oss njuta av det bra som är. Till exempel en fin höst!

Nu kör vi

Dela inlägget